Påstående: ”Ingen vill bo i förorten. Alla vill bo i innerstan.”

Svar: Det är en paradox att som argument mot de personer och organisationer som kämpar för att behålla och utveckla de värden som finns i våra förorter hävda att ingen vill bo i förorterna. Om det stämde skulle ju ingen vara intresserad av att organisera sig kring dessa frågor, men trots det så blomstrar engagemanget för våra förorter och deras naturområden.

Ofta hänvisas det till Spacescapes undersökning som genom att kolla på de områden som är dyrast att bo i skulle ha kommit fram till att folk vill bo i innerstaden. Problemen med den undersökningen är många, men kanske främst att den är baserad på ett cirkelresonemang: kollar man på folk som enkelt sprätter iväg ett flertal miljoner på en ”exklusiv” bostadsrätt i innerstan så kommer det nog visa sig att det de värdesätter är relaterat till vilka kulturella värderingar som är på modet bland de övre delarna av det urbana mellanskiktet. Detta är också något som Spacescape själva konstaterar då de skriver: “Invändningar kan göras att värderingen är ett uttryck för de med högst betalningsförmåga.”

Att hävda att alla vill ha förtätning för att priserna på boende i innerstan är högst målar dessutom upp en konstig bild av hur Stockholms innerstad ser ut. Stadsdelen Gärdet, med några av de högsta priserna per kvadratmeter, har knappt en antydan till ”tät kvartersstad”. Att priserna är såpass höga i innerstaden har snarare med status och exklusivitet att göra. Det finns tillräckligt många (men långt ifrån alla) med tillräckligt stora resurser som vill bo där för att det ska bli dyrt, precis som att rysk kaviar och gåslever är dyrt. Men är rysk kaviar och gåslever gott? Nyttigt? Något alla vill och bör äta varje dag och mår bra av?

Dessutom – och kanske viktigast av allt – så stämmer inte påståendet överhuvudtaget. 61% av de tillfrågade i de tre storstadsregionerna (Stockholm, Göteborg, Malmö) föredrar att bo i förorten. Och det som främst lockar är lugnet och närheten till grönområden.
Källor:

Påstående: Planeringsprocessen tar för lång tid

Svar: Påståendet kommer från en smart PR-kupp NCC gjorde i Almedalen 2012. Genom att jämföra helt olika sorters byggprojekt i Tyskland och Sverige, projekt som krävde olika mycket planering, utmålades den svenska planprocessen som utdragen och omständig. Istället lanserade NCC ett förslag för hur planprocessen borde kringgås för att påskynda bostadsbyggandet. Påståendet fick stor spridning i den bostadspolitiska debatten både till höger och vänster.

Vid närmare granskning höll inte NCC:s uppgifter, de hade valt ut projekt som krävde olika mycket planering – jämfört äpplen och päron – vilket gav en skev bild. I själva verket är detaljplanen en förutsättning för att lösa frågor där tre berättigade intressen ställs mot varandra: markägarnas/byggherrarnas, de boende i området och medborgarnas (det allmänna intresset). Genom detaljplanerna ges byggprojekten en förutsägbarhet och projekteringstrygghet.

Vad NCC med sin kampanj helt lyckades osynliggöra var att en stor del av planprocessen består av väntetid hos domstolarna som inte har nog med resurser. Men att korta ner tiden genom att anställa fler inom det offentliga skulle ju kräva skattepengar, så enklare att bara skrota det demokratiska inflytandet.
Källor:

 

Påstående: Att förtäta är att bygga ”grönt”

Svar: Den miljömässigt hållbara, ”klimatsmarta” staden beskrivs ofta som tät. Man föreställer sig att förtätning automatiskt innebär färre och kortare transporter och därmed mindre klimatpåverkan. Två fenomen som hittills varit underskattade i detta avseende är fritidsresandet och livsmedelstransporterna. Den stora staden är i grunden miljömässigt ohållbar eftersom livsmedel måste transporteras in och avfall därifrån. Många av dem som hängivet svärmar för den urbana livsformen och den täta stadsmässiga bebyggelsen tillbringar inte sin semester i staden. Ofta har de fritidshus där de vistas flera veckor på sommaren och helger under vår och höst. Ekologer som William Rees menar att staden, ur ett miljörättviseperspektiv, är tärande för sitt omland snarare än närande. På senare år har miljöforskare från Chalmers, KTH och Stockholm Environment Institute påpekat vikten av att innefatta den sammantagna konsumtionen i hållbarhetsberäkningarna och således även miljöpåverkan från flygresor, fritidsresor och konsumtion av varor och tjänster som produceras utanför kommun- och nationsgränserna.

Visst är det förmodligen en del av sanningen att de boende i innerstäderna har ett större ekologiskt fotavtryck för att de är rikare än de boende i miljonprogrammen, något som dock inte innebär att hur vi bygger våra städer inte påverkar hur dess invånares ekologiska fotavtryck kommer att se ut. Hur som helst är detta inte något argument för att bygga städer som kräver av dess invånare att äga fritidshus för att kunna få tillgång till natur och rekreation. De stadsnära grönområdena är ett mycket bättre alternativ som inte kräver långväga resor för att få rekreation.

Ett ofta återkommande argument är att vi måste förtäta i centrala och semicentrala områden, annars kommer vi att få urban sprawl (stadsutglesning, främst använt för att beskriva bilberoende villaområden), något som då skulle ta mycket viktigare och mer naturmark i anspråk samt leda till en ökning av biltrafiken. De som vill bevara närnatur i förorter anklagas för att bejaka sprawl. Problemet med detta argument är att det är villamattorna som är den stora boven när det kommer till sprawl och det finns inget som tyder på att efterfrågan (bland människor med stort kapital) på villaboende så nära centrum som möjligt kommer att minska. Denna efterfrågan beror inte på huruvida Stockholms stad fördubblar befolkningen i Högdalen eller ej. Sprawl måste motverkas med politik som t.ex. stopp för externhandel, strängare strandskyddsregler och andra miljöregler, stopp för nya vägbyggen etc. Helst bör det finnas en regional planering som helt enkelt inte tillåter nya villamattor i kommuner som redan har gott om det.

Trots att det är uppenbart att det är villaområden – inte naturområden i närhet av flerbostadshus/miljonprogram – som är det stora problemet när det gäller stadsutglesning och bilberoende så ligger nästan alltid fokus på miljonprogrammens flerbostadshus och de människor som vill bevara viktiga naturområden i dess närhet. Detta är så klart helt vansinnigt, men varför är det så? En av de främsta förklaringarna lär vara att det är betydligt lättare att ”vinna” mot en fattig förortsbefolkning än mot de rika villaägarna, villaägare som man dessutom står betydligt närmre kulturellt och ekonomiskt och därför har mer ”förståelse” för.
Källor:

Påstående: Den stadsnära naturen är inte så värdefull och bör byggas igen för att skapa ”samband”

Svar: En vanlig missuppfattning är att den stadsnära naturen inte är värdefull, att det är den “riktiga” naturen på landsbygden som är värd att skydda. Detta stämmer ej. Den stadsnära naturen, främst de gröna kilarna, är bland den värdefullaste och artrikaste naturen vi har i Sverige eftersom den inte utnyttjas av skogsindustrin eller jordbruket. Det finns gott om nyckelbiotoper och rödlistade arter i skogarna runtom i Stockholm. Som Tillväxt- och regionplaneförvaltningen vid Stockholms läns landsting uttrycker det: ”Här finns möjlighet till friluftsliv och rekreation och man kan njuta av tystnad och naturupplevelser. Kilarna är också mycket viktiga för den biologiska mångfalden och har stora kulturhistoriska värden.”

En sak som är slående när det talas om att bygga samband är att det tydligen måste byggas samband för bilar, annars räknas det inte. En cykelväg är inget samband. En gångstig är inget samband. Tydligare blir det inte att talet om att den täta staden är grön och hållbar bara är en fin fernissa. Bilens plats i trafikplaneringen är kvar på en ohotad förstaplats.
Källor:

Påstående: Alla som är emot [valfri exploatering i naturområde] är emot all förtätning

Svar: Den desperata bostadsbristen har lett till ett skyttegravskrig där det pådyvlas åsikter som att den andre antingen ”vill bygga överallt” eller ”säger nej till all förtätning.”

Vad vi bör diskutera är vilka funktioner som är viktiga i en stad för att den ska vara levande och beboelig. Ska det finnas en skogsdunge där ungdomar kan dricka folköl utan övervakning, eller där förskolor kan göra utflykter? I vilka områden saknar barn kontakt med natur, är p-platser viktigare än träd, är villor viktigare än träd?

För det finns utrymme i Stockholm att bygga på, frågan är om små skogsplättar är det första vi ska fokusera på, eller om bilens utrymme och villatomter ska elimineras?

I Vantör kan vi se såväl rimliga exempel på förtätning i Högdalen Centrum längs med spåren mot Rågsved där det tidigare främst var parkeringsplatser och ett stenkast därifrån de vansinniga försöken att bygga en bilgenererande villamatta i Rågsveds friområde. Samtidigt är förtätningen i Högdalen inte heller helt oproblematisk om en lyfter blicken lite, visst är stället det byggts på helt rimligt, men att bygga dyra bostadsrätter för ”framtidens söderortsbor” (som reklamen lovade) är problematiskt.

Vi måste diskutera vilka principer och funktioner som ska vägleda förtätningen, och röra oss bort från den binära synen på förtätning som bra eller dåligt i sig.

Påstående: Reglerna kring bullernivåer är onödigt strikta och måste ändras

Svar: Enligt Världshälsoorganisationens expertgrupp i bullerfrågor så finns det säkra bevis för att vägtrafikbuller och flygbuller ökar risken för högt blodtryck, och att vägtrafikbuller ökar risken för hjärtinfarkt. Förutom hjärtsjukdom finns det indikationer på att buller kan orsaka stroke och öka risken för fetma. Kroppen påverkas av buller, även om man inte märker att man blir störd, med till exempel ökat blodtryck och utsöndring av stresshormoner. Att öka riktvärdena för buller i bostadsområden för att på så sätt möjligtvis kunna bygga en del nya hus är oansvarigt och inte någon lösning på bostadsbristen.
Att ta bort en av de farligaste bullerkällorna, Bromma flygplats, skulle däremot skapa enorma ytor för bostadsbyggande.
Källor:

Påstående: “Bostadsbristen löses genom att vi bygger igen barnens fotbollsplan eller det lokala naturområdet.”

Svar: Närmare 600 000 nya bostäder behöver byggas i Sverige de kommande 11 åren enligt Boverkets prognos. Av dessa behövs 450 000 i de tre storstadsregionerna. Ingen sansad människa kan på allvar påstå att detta enorma behov av bostäder ens kan naggas i kanten genom att bygga sönder de områden som gör att människor trivs i förorten. Vill en på allvar lyckas bygga denna mängd bostäder behövs ett helhetsgrepp som omfattar helt andra saker än små mikroförtätningar här och där. Det behövs nya förorter, och kanske framförallt ett nytt grepp på Stockholmsregionen. Läget idag med enbart en stark regional kärna (innerstan) och usla tvärförbindelser mellan förorterna är ohållbart. Vi behöver en mindre monocentrisk Stockholmsregion, likt den som skissas fram i den regionala utvecklingsplanen, RUFS. Mycket talar för att det är både logistiskt och miljömässigt bättre att ha en flerkärnig region med lagom täthet och kraftfull kollektivtrafik mellan noderna. Till det bör läggas en bra tågtrafik i Mälardalen som ger möjlighet för de som behöver vara i Stockholm någon gång i veckan att bo runt Mälaren.
Källor:

Påstående: ”Det är inte lönsamt att bygga i förorten”

Svar: Byggherrarna har samma avkastningskrav var de än bygger. För dem är det enklast att plocka de lågt hängande frukterna, det vill säga välja de områden där det finns en köpstark målgrupp och en redan uppbyggd infrastruktur. Samma höga avkastningsnivå är inte möjlig i förorten. Folk har inte råd att köpa de nyproducerade bostäder som erbjuds där. Med hänvisning till ”låg betalningsvilja” placeras byggplanerna i förorten i malpåse och markanvisningar ligger outnyttjade. I Länsstyrelsens rapport ”Kommunernas planeringsmässiga förutsättningar att bygga bostäder” anges avkastningskraven som en av de stora blockeringarna som hindrar bostadsproduktionen att öka. Enligt marknadsföretaget Kundskaparna har byggherrarna ”inte rätt produkt, känner inte sin målgrupp”. Det byggs inte för att täcka de bostadslösas behov, utan där avkastningen är bäst.
Källor:

Påstående: ”Det är NIMBY-protester som blockerar bostadsbyggandet”

Svar: Påståendet lanserades av KTH-professorerna Göran Cars, Thomas Kalbro och Hans Lind i en rapport för näringslivets tankesmedja SNS. Där hävdades att medborgarinflytande gynnar ”högljudda särintressen”, som de benämner som ”Not In My Backyard” (NIMBY)-protester. Det regelverk som uppfördes på 60- och 70-talet för att ge medborgarna inflytande över sin närmiljö och byggprocesser har nu blivit ett hinder och måste därför inskränkas menar författarna.

I Länsstyrelsens inventering i Stockholms stad och kranskommuner kring vad som skulle kunna påskynda bostadsbyggandet nämns däremot inte medborgarinflytande eller NIMBY-grupper som något problem för bostadsbyggandet. Istället tillskrivs hindren i planprocesserna bristen på enhetliga regler och brist på planhandlägare.

Införandet av medborgarinflytandet var en lärdom efter pampar och teknokraters alltför stora makt över miljonprogrammets utformning, istället skulle staden planeras mer lyhört utifrån människors behov. Om politiker och tjänstemän inte måste ta hänsyn till de som berörs, vet vi med historisk erfarenhet att liten hänsyn kommer tas. Att helt avskaffa medborgarinflytandet är att återupprepa samma misstag igen, och om ett par decennier kommer samma kritik återigen riktas mot bostadsområden som inte byggts efter en mänsklig skala eller behov.
Källor:

Påstående: ”Hyrorna och bostadspriserna är så höga på grund av bostadsbristen”

Svar: Rent generellt stämmer påståendet. Men den förtätning som sker av innerstaden och förorten pressar inte ner hyresnivåerna, utan driver dem snarare uppåt. Eftersom det är de attraktiva lägena som bebyggs ökar hyresnivån generellt. I Stockholms söderort är hälften av alla (63%) bostäder som byggs hyresrätter. Snitthyran blir 12 000 kr för en nyproducerad trea, jämfört med 7 300 kr som är snittet för övriga treor i allmännyttan. Stadslyften syftar till att höja områdenas status, locka en köpstarkare målgrupp att flytta dit – den stadsutvecklingsprocess som kallas gentrifiering.
Källor: