Påstående: Att förtäta är att bygga ”grönt”

Svar: Den miljömässigt hållbara, ”klimatsmarta” staden beskrivs ofta som tät. Man föreställer sig att förtätning automatiskt innebär färre och kortare transporter och därmed mindre klimatpåverkan. Två fenomen som hittills varit underskattade i detta avseende är fritidsresandet och livsmedelstransporterna. Den stora staden är i grunden miljömässigt ohållbar eftersom livsmedel måste transporteras in och avfall därifrån. Många av dem som hängivet svärmar för den urbana livsformen och den täta stadsmässiga bebyggelsen tillbringar inte sin semester i staden. Ofta har de fritidshus där de vistas flera veckor på sommaren och helger under vår och höst. Ekologer som William Rees menar att staden, ur ett miljörättviseperspektiv, är tärande för sitt omland snarare än närande. På senare år har miljöforskare från Chalmers, KTH och Stockholm Environment Institute påpekat vikten av att innefatta den sammantagna konsumtionen i hållbarhetsberäkningarna och således även miljöpåverkan från flygresor, fritidsresor och konsumtion av varor och tjänster som produceras utanför kommun- och nationsgränserna.

Visst är det förmodligen en del av sanningen att de boende i innerstäderna har ett större ekologiskt fotavtryck för att de är rikare än de boende i miljonprogrammen, något som dock inte innebär att hur vi bygger våra städer inte påverkar hur dess invånares ekologiska fotavtryck kommer att se ut. Hur som helst är detta inte något argument för att bygga städer som kräver av dess invånare att äga fritidshus för att kunna få tillgång till natur och rekreation. De stadsnära grönområdena är ett mycket bättre alternativ som inte kräver långväga resor för att få rekreation.

Ett ofta återkommande argument är att vi måste förtäta i centrala och semicentrala områden, annars kommer vi att få urban sprawl (stadsutglesning, främst använt för att beskriva bilberoende villaområden), något som då skulle ta mycket viktigare och mer naturmark i anspråk samt leda till en ökning av biltrafiken. De som vill bevara närnatur i förorter anklagas för att bejaka sprawl. Problemet med detta argument är att det är villamattorna som är den stora boven när det kommer till sprawl och det finns inget som tyder på att efterfrågan (bland människor med stort kapital) på villaboende så nära centrum som möjligt kommer att minska. Denna efterfrågan beror inte på huruvida Stockholms stad fördubblar befolkningen i Högdalen eller ej. Sprawl måste motverkas med politik som t.ex. stopp för externhandel, strängare strandskyddsregler och andra miljöregler, stopp för nya vägbyggen etc. Helst bör det finnas en regional planering som helt enkelt inte tillåter nya villamattor i kommuner som redan har gott om det.

Trots att det är uppenbart att det är villaområden – inte naturområden i närhet av flerbostadshus/miljonprogram – som är det stora problemet när det gäller stadsutglesning och bilberoende så ligger nästan alltid fokus på miljonprogrammens flerbostadshus och de människor som vill bevara viktiga naturområden i dess närhet. Detta är så klart helt vansinnigt, men varför är det så? En av de främsta förklaringarna lär vara att det är betydligt lättare att ”vinna” mot en fattig förortsbefolkning än mot de rika villaägarna, villaägare som man dessutom står betydligt närmre kulturellt och ekonomiskt och därför har mer ”förståelse” för.
Källor: